Author: Anna Bertils

Lokala gemenskaper, byar och grannskap har en central betydelse för befolkningens och samhällets resliiens, funktionsförmåga, säkerhet, försörjningsberedskap och försvarsförmåga. Regeringens finansieringsbeslut vid budgetförhandlingarna den 1 september 2026 gör det möjligt att stärka den lokala, gemensamma beredskapen i hela Finland.

Det viktigaste arbetet görs i byarna och lokalsamhällen

Gemensam beredskap kompletterar myndigheternas arbete, den ersätter det inte

Byaberedskap blir en nationell rekommendation

Vad är Byaberedskap?

• Beredskapsarbete som utgår från människors boendemiljö och närgemenskap.
• Gemensam omsorg och beredskap inför olika störningssituationer.
• Frivillig medborgarverksamhet som bygger på lokalbefolkningens aktivitet och vilja att arbeta tillsammans för det gemensamma bästa.
• Beredskapssamarbete mellan invånare, lokala aktörer, kommunen, räddningsverket och andra myndigheter.
• Verktygslådan för Byaberedskap ska uppmuntra, inspirera och hjälpa lokala invånare, gemenskaper och samarbetsnätverk i deras beredskaps- och säkerhetsarbete.
• Bekanta dig med verktygslådan på https://kylavara.fi/  Materialet publiceras på svenska i slutet av september 2026

Mera information

Vi har länge planerat våra samhällen utifrån en självklar utgångspunkt: att vi blir fler. Fler invånare. Fler barn. Fler bostäder. Fler skolor. Mer tillväxt. Alltid mer och fler.  

Men tänk om den framtiden inte längre är den mest sannolika? Den svenska forskningsorganisationen RISE ställer i sitt senaste “thought paper” en fråga som också borde stå högt på agendan i Finland: Planerar vi för fel framtid när demografin förändras? Rapporten visar att samhällsplaneringen fortfarande utgår från befolkningstillväxt, samtidigt som födelsetalen fortsätter att sjunka och osäkerheten kring framtidens demografi ökar.  

Även om rapporten handlar om Sverige är frågan minst lika relevant för Finland. Nativiteten är dessutom sämre i Finland än västerut.  

Vi känner redan av utvecklingen. Många landsbygdskommuner har en åldrande befolkning, färre barn och en allt större utmaning att upprätthålla service, utbildning och arbetskraft. Diskussionen handlar ofta om hur vi ska locka fler invånare. Men kanske är det dags att ställa den fråga som landsbygdspolitiska redogörelsen faktiskt också lyfter genomgående:  Hur tryggar vi en levande landsbygd även när befolkningen och dess underlag förändras?

Det handlar inte om att acceptera en negativ utveckling. Det handlar om att förstå vad demografin faktiskt innebär och planera därefter. Under lång tid har utveckling nästan varit synonymt med tillväxt. Fler invånare har blivit måttet på framgång. Men om framtiden präglas av färre barn, fler äldre och en ojämn befolkningsutveckling behöver också våra strategier förändras. 

Det är också ett synsätt som ligger väl i linje med den finländska landsbygdspolitiken. Det nationella landsbygdspolitiska helhetsprogrammet betonar att livskraftiga landsbygder byggs genom mer än ekonomisk tillväxt och befolkningsutveckling. En fungerande vardag, delaktighet, gemenskap och hållbara livsmiljöer lyfts fram som centrala förutsättningar för ett gott liv. Den inriktningen har också fortsatt att prägla landsbygdspolitiken 2026, där fokus ligger på platsbaserad utveckling, resilienta lokalsamhällen och lösningar som stärker människors möjligheter att leva och verka i olika typer av landsbygder. Det perspektivet blir allt viktigare i en tid då den demografiska utvecklingen förändrar förutsättningarna för många landsbygdsområden.  

RISE lyfter fram att framtidens samhällsplanering behöver bli mer robust och flexibel. Istället för att enbart bygga nytt behöver vi bli bättre på att utveckla det som redan finns, anpassa verksamheter efter förändrade behov och skapa lösningar som fungerar även när förutsättningarna förändras.  Det är ett perspektiv som vi borde prata mera om och som landsbygdsutvecklingen i Finland jobbar med.  Som centralförbund anser vi att det här behöver synas i nästa regeringsprogram.  

För den stora utmaningen är inte att stoppa den demografiska utvecklingen som den ser ut som bäst. Den stora utmaningen är att förstå den på flera plan. När vi gör det kan vi börja planera för samhällen som är hållbara även när de ser annorlunda ut än vi tidigare trott. Då flyttas fokus från att enbart jaga befolkningstillväxt till att skapa livskraft, resiliens och attraktiva miljöer där människor vill leva, arbeta och åldras. 

Det är där framtidens landsbygdsutveckling börjar:  i förmågan att skapa goda livsvillkor för dem som redan finns och för dem som väljer att komma. 

“Jag ska ha djur när jag blir stor, en gård också”, säger min tioåring efter ett gårdsbesök via Fs4Hs matskola. 

Jag hejdar mig först från att svara att det blir svårt eftersom vi inte har någon gård att lämna vidare. Ingen generationsväxling att luta sig tillbaka på. Men en sekund senare kommer vi överens om något annat: hon ska utbilda sig, jobba ihop det hela och spara. Och en dag ska också hon få uppleva sin dröm: en gård med hästar och kor. 

I all den barnsliga charm som en tioåring besitter finns också ett allvar. Drömmar som ännu är helt fria från cynism och begränsningar. Det ska vi ta vara på. För det är just där allt börjar – i framtidstron. I känslan av att något faktiskt är möjligt. 

Det sägs ofta att framtidens jordbruk kommer att avgöras av teknik. Och visst pågår det AI-diskussioner överallt just nu, med all rätt. Men sanningen är kanske mer mänsklig än så. Framtiden avgörs slutligen av om människor vågar tro på landsbygden, på utbildningen och på forskningens förmåga att skapa hopp där andra ser problem. 

För den unga människa som funderar på att utbilda sig inom lantbruk, teknik eller miljövetenskap spelar det stor roll att se att näringen utvecklas. Att jordbruk inte längre enbart handlar om tunga maskiner och pressade marginaler, utan också om innovation, dataanalys och hållbara affärsmodeller. När utbildning kopplas samman med verkliga testmiljöer blir kunskapen konkret. Unga får inte bara läsa om framtiden utan de får vara med och bygga den. 

Alltför ofta stannar innovationer i rapporter eller pilotprojekt. Men i verkliga testbäddar kan teknikföretag, forskare och lantbrukare arbeta sida vid sida. Sensorer testas i riktig jord. Drönarbilder jämförs med verkliga skördar. Robotar får möta våra väderförhållanden istället för laboratoriemiljöer. 

Och kanske är det just landsbygden som mest behöver denna typ av framtidsprojekt. För många mindre orter handlar frågan inte bara om matproduktion, utan om möjligheten att fortsätta leva och arbeta där man hör hemma. När avancerad teknik, forskning och utbildning etableras utanför de större städernas kontor skapas också nya arbetstillfällen, nya kompetenser och nya skäl för unga att stanna kvar eller flytta tillbaka. 

För om framtidens jordbruk ska bli både hållbart och lönsamt måste jordbrukaren känna tillit till systemen. Data får inte bli något som flyttar makten bort från gårdarna. Tvärtom borde den stärka jordbrukarens möjligheter att fatta bättre beslut : för ekonomin, miljön och nästa generation. 

I en tid då debatten om landsbygden ofta fastnar i nedläggningar och avstånd behövs fler berättelser om möjligheter. Om studerande som ser att hållbarhet inte är ett separat ämne, utan något som integreras i själva jordbrukaryrket. Om företag som vågar investera långsiktigt. Om människor som väljer att tro lite extra på det som ännu inte är färdigt. 

Det är lätt att tala om innovation som något som sker i storstädernas teknikkluster. Men framtidens viktigaste innovationer kan mycket väl växa fram på en åker i Kristinestad. Eller i ett klassrum i Ingå där någon för första gången inser att jordbruk också handlar om programmering, miljöteknik och entreprenörskap. 

Kanske är det också där vi behöver börja prata mer om mod. Inte det stora, dramatiska modet, utan det vardagliga. Modet att investera trots osäkerhet. Och modet att utbilda sig till en bransch som ofta beskrivs genom sina problem. Modet att stanna kvar på eller återvända till  landsbygden när så mycket annat lockar, är ytterst avgörande. Och för min del modet att som vuxen inte släcka barns drömmar med en påstådd realism. 

För ibland är framtidstro inget annat än människor som vågar tro lite extra på en plats, på ett yrke och på varandra. 

Och kanske är det där framtiden faktiskt börjar. Inte i tekniken i sig, utan i människors vilja att använda den för att utveckla det som bär oss alla framåt.  

Och hur det går för Smillas drömmar om hästar och kor och egen gård? Det får vi återkomma till om några år.  

Anna Bertills 

VD, SLF 

 Krönikan ingår i årets Bondeföretagaren. 

Vi verkar i en tid där förändringstakten är hög. Stödvillkor justeras, marknader svänger snabbt, klimatet påverkar produktionen och teknikutvecklingen öppnar nya möjligheter. Men med det kommer också nya risker och då blir förmågan till analys avgörande. Vart är vi på väg, och hur positionerar vi oss? 

Det räcker inte längre att vara duktig på att bruka jorden. Den moderna bondeföretagaren förväntas samtidigt vara ekonom, strateg, teknikanvändare och omvärldsanalytiker. Så kan man beskriva realiteterna idag.  

Samtidigt talar vi för lite om vad detta gör med människan bakom allt. Själva bondeföretagaren. 

Kriser är inte längre ett undantagstillstånd, numera är de en del av vardagen. De kan vara globala eller lokala, slå mot marknaden eller direkt mot gården. Det har det senaste årets händelser i omvärlden visat- I den pressen blir det lätt att arbeta mer, att försöka lösa osäkerheten med ännu fler arbetstimmar. När gränsen mellan arbete och fritid suddas ut försvinner också utrymmet för återhämtning.

Här blir vår förmåga till resiliens avgörande. Förmågan att stanna upp, att lyfta blicken och känna: “det här klarar jag.” För det är ingen självklarhet när räkningarna hopar sig och mjölkpriset sjunker. Ändå är det just då den förmågan behövs som mest. Att ha något utanför arbetet, en hobby, ett sammanhang – det är en investering i egen balans.  

Och mitt i allt detta finns nästa generation. Vill vi ha unga jordbrukare måste vi erbjuda mer än stöd. Vi måste erbjuda en framtid som går att tro på, där det finns utrymme att vara företagare, fatta egna beslut och utvecklas. Här spelar också våra egna val roll. Än har vi möjligheten att påverka vilka jordbruksorganisationer som verkar på svenska i Finland. Det är en fråga om inflytande, men också om framtidstro för landsbygden. 

Och organisationer som FS4H visar vad som är möjligt. De ger unga en väg in, ansvar och erfarenhet. De skapar en grund för det som ska ta vid. Det samma gäller vår landsbygdsutveckling som stöder framtiden.  

Så vad är då en bondeföretagare idag? Svaret är mångfacetterat. Det är inte bara en producent. Det är en beslutsfattare i ett komplext system och en människa som måste hålla, inte bara prestera. En företagare som bär ansvar för marken, företaget och kommande generationer. 

Det är en krävande roll. Men också en av de viktigaste vi har. 

Ordförande Potts ledartext ingår i publikationen Bondeföretagaren 2026.