Author: Eva

EU-kommissionens förslag för CAP 2028–2034 säger sig peka mot en jordbrukspolitik som ska vara mer rättvis, konkurrenskraftig och motståndskraftig. En central ambition är att rikta stöden bättre till de jordbrukare som verkligen behöver dem, samtidigt som man stärker generationsväxling och landsbygdens livskraft.

Samtidigt öppnar förslaget för större flexibilitet för medlemsländerna att anpassa stöden efter nationella behov, med målet att kombinera inkomststöd, investeringar och miljöåtgärder på ett bättre sätt och därmed skapa en politik som fungerar i hela EU, från södra Europa till nordliga förhållanden som de finländska.

Men förslagen möter kritik. Hur ska balansen se ut mellan produktion, lönsamhet och miljö i en tid där trycket på livsmedelssäkerhet ökar? Samtidigt väcks en allt mera grundläggande fråga: vilka resurser kommer det egentligen att finnas för att utveckla landsbygden i framtiden och finns det en risk att utvecklingen stannar av? Diskussionen om finansieringen av landsbygdsutveckling pekar på en osäkerhet som riskerar att underminera hela ambitionen om en livskraftig landsbygd. Om medlen minskar eller styrs om, hotas inte bara investeringar utan också förtroendet för den långsiktighet som jordbruket är beroende av. Här blir också Leader-verksamheten särskilt viktig att lyfta upp.

Leader har under lång tid varit ett konkret verktyg för lokal utveckling, där initiativ kommer underifrån och anpassas till lokala behov. Det har möjliggjort småskaliga investeringar, innovationer och samarbeten som annars inte skulle bli av. Om finansieringen av landsbygdsutveckling försvagas riskerar just dessa lokalt förankrade insatser att drabbas hårdast trots att de ofta är avgörande för livskraften i landsbygden.

I Finland ligger fokus på hur de kommande förändringarna konkret påverkar gårdar. Frågor om långsiktighet i stödsystemen, behovet av nationella tilläggsstöd och möjligheten att förena hållbarhet med lönsamhet är centrala. Det är lätt att tro att EU:s jordbrukspolitik formas i Bryssel, långt från åkrar och gårdsplaner. Men sanningen är att nästa CAP-period, 2028–2034, i allt högre grad kommer att avgöras av något betydligt närmare, av det som händer som bäst i samhället, i Europa, i världen. En framtidsspan tillsammans med Kairos Future gav en tydlig signal om vart vinden blåser. Rädslan för krig oroar nu yngre generationer mer än hållbarhetsfrågor. Intresset för resande minskar. Skepticismen mot AI ökar, särskilt när den kopplas till säkerhetshot. Och kanske mest bekymmersamt: viljan att ta ansvar tycks minska samtidigt som självfokuseringen ökar.

För oss inom lantbruks- och landsbygdssektorn är det här inte abstrakta trender som är varandra oberoende. Det är den verklighet som formar politiska beslut, prioriteringar och i slutändan även CAP. Under den nuvarande perioden har fokus legat tungt på klimat och miljö, ofta med ökade krav på producenterna. Det har varit motiverat. Men när samhällsdebatten skiftar från hållbarhet till säkerhet, från globalisering till beredskap, då måste också politiska besluten följa efter.

För Finland och såklart även för övriga Norden är detta särskilt tydligt. Livsmedelsförsörjning är inte längre bara en fråga om marknad, utan om säkerhet. I ett läge där unga oroar sig mer för krig än för klimat, blir det svårt att motivera en politik som inte samtidigt stärker den egna produktionen. Det är här CAP 2028 vill peka på en ny riktning. Vi ser redan konturerna: större fokus på beredskap, robusthet och inhemsk produktion. Ett erkännande av att jordbruk i nordliga förhållanden kräver särskilda villkor. Och, förhoppningsvis, en bättre balans mellan krav och lönsamhet.

Men det finns en risk, egentligen finns det flera. Om samhällsklimatet blir mer kortsiktigt, mer individualistiskt och mindre benäget att ta ansvar, så ökar trycket på enkla lösningar. Mindre regler, ja men också mindre förståelse för de investeringar och den långsiktighet som jordbruket kräver. Det är här SLF:s roll har betydelse.

Vi måste inte bara försvara lantbrukets och landsbygdens villkor, för det räcker inte. Vi måste vara med och förklara dem. Visa varför livsmedelsproduktion är en del av samhällets säkerhet. Varför landsbygdens verksamheter inom både utvecklingen och inom sektorn för barn och unga behöver tryggas.

Varför hållbarhet och beredskap inte är varandras motsatser, utan faktiskt två sidor av samma mynt. Och varför det krävs politiskt mod att fatta beslut som sträcker sig längre än nästa opinionsmätning.

CAP 2028-2034 handlar inte bara om stödmodeller och regelverk. Den handlar om vilken riktning Europa väljer i en tid av oro. Och där måste lantbruket, landsbygden och våra barn och unga vara en del av svaret.